Vid det senaste Bokiacirkelmötet diskuterade vi två titlar. Dels tidigare nämnda Brida, dels Skära för Sten av Abraham Verghese.
San Francisco Chronicle beskriver Vergheses romandebut som "en episk berättelse om kärlek, övergivenhet, svek och försoning". Vid tiden för Bokiacirkelmötet hade jag läst cirka 200 sidor i boken, och jag kunde inte för mitt liv förstå hur Verghese skulle hinna med en dramatisk kärlekshistoria, uppbrott och försoning på de resterande sidorna. På Wikipedia står det att ordet episk i litteratursammanhang ofta inbegriper ett omfattande, berättande verk som spänner över en hel livstid eller flera generationer. Det stämmer precis in på Skära för sten. En skickligt skriven episk berättelse i annorlunda miljö är inte direkt lätt att hitta i bokhyllan. Jag vill till och med påstå att Skära för sten är ett riktigt guldkorn, för den läsare som gillar att sjunka in i en bok, och ha kvar den länge.
Skära för sten är inget för snabbläsaren. Trots att jag till en början hade svårt för alla detaljer - varenda rörelse, pryl och känsla - hos samtliga karaktärer i boken, skulle beskrivas och utvecklas. Jag tvingades till att läsa nogrannt och långsamt, tills jag efter ett tag insåg att det är just hans språk och beskrivningar som gör boken så speciell och beroendeframkallande. Verghese får mig faktiskt att förflyttas till Addis Abeba. Eller till ett fartyg från Indien. Eller till ett sjukhus i USA.
Linda Skogman hade inte heller hunnit med att läsa ut boken till förra mötet. Ändå tyckte jag att hon slog huvudet på spiken i sin kommentar: "Boken är långsam i handlingen, men den har alla möjligheter att utvecklas till ett fulländat drama. Goda förutsättningar till en sjua i betyg." Av mig får den till och med en nia, och många rekommendationer till andra läsare att sluka just Skära för Sten. Jag lovar, billigare sätt att resa till tre kontinenter på går inte att hitta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar